I DIY, Djur & natur

Ett hus åt Ville Vildkatt

Det var ett bra tag sedan Patrik skruvade ihop de första reglarna till det som sedermera skulle bli ett hus åt vår kära vildkatt. Sedan ett tid tillbaka har det äntligen fått ett ordentligt tak.

Maokowski inspekterar det pågående bygget. Hon tycks ha godkänt dess beboelighet.
Maokowski inspekterar det pågående bygget. Hon tycks ha godkänt dess beboelighet.

Nyligen har jag insett att Lotta tycks bära på två bulor under svansen och alltså troligtvis är kille. Dessutom hittade jag en platspåse med kattmat och texten ”Ville-mat nyår 2015” som förra ägaren lämnat efter sig, vilket tydde på att den misse som håller till utanför vår ytterdörr är just en Ville och inte en Lotta.

Vi tackade vänligt men bestämt nej till denna julgåva.
Förra året fick vi en väldigt fin näbbmus i julklapp av Lotta Ville.

I vilket fall hänger Lotta Ville i sin lilla stuga så gott som jämnt. Särskilt nu när det börjar dra kallt om tassarna. Och sitter han inte på altanen så håller han sig nästan alltid inom synhåll. Även när han är mätt och varm är det som att han gillar att hålla sig i närheten av oss.

Dröjer vi med frukosten händer det att han försiktigt krafsar på dörren, sträcker lyckligt på sig när man öppnar, och sedan piper och fräser om vartannat tills man fyllt på hans matskål.

Långsamt har han fått upp förtroendet för oss. Tillräckligt för att avvaktande nosa på ens hand när han är på det humöret. Men än så länge inte nog för att våga ta sig in till värmen i det stora huset.

För tillfället verkar han i alla fall trivas gott i sin alldeles egna lilla stuga.

 

 

3
Share Tweet Pin It +1

Anjeli

En exilskåning som numera är bosatt i ett hus i skogen strax norr om Göteborg. Är frilansande webbdesigner och webbredaktör på dagarna och silversmidande månskensbonde som drömmer om självhushållning på fritiden.

Relaterade inlägg

Lars-Åke, devon rex, 10 veckor

10 dagar kvar

Publicerat 9 maj, 2018

När börjar odlingssäsongen?

Publicerat 12 februari, 2017

Frigående fluffrumpor

Publicerat 23 oktober, 2016

Föregående inläggFrigående fluffrumpor
Nästa inläggInte ett spår av oceangrönt