Det är skrämmande att läsa de berättelser som andra kvinnor i min nätverk delar med sig av under hashtaggen #metoo. Otaliga händelser radas upp, och i några fall pekas specifika personer ut som förövare och hängs ut till allmän beskådan.

Det har jag inget emot. Det är svårt att tycka synd om förövarna nu när de får motta den kritik och förakt som de borde ha fått för länge sen.

Men det är just det som är saken: i alldeles för många fall hade dessa män kunnat ställas till svars mycket tidigare. Företag och organisationer har hållit dessa män bakom ryggen och metodiskt tystat ner rykten om trakasserier och förtryck.

De besvarar anklagelser om trakasserier med en axelryckning och ursäktar förövarnas beteende med uttryck som ”det är ju bara så de är”. Som att man bara borde acceptera att män är primitiva och inte har förmåga att kontrollera sina handlingar när de har kvinnor i närheten.

Inte synnerhet i sammanhang såsom en företagsfest. Då får man nämligen släppa loss på sånt där typiskt svenskt vis, genom att bli odrägligt full på gratis sprit och därefter visa sin sanna, sviniga sida. Dagen efter kommer chefen ändå bara låtsas som ingenting.

För det är ju bara så de är, de där gubbarna/männen/killarna som inte förstår varför någon skulle ta illa vid sig av deras beteende.

Apropå de senaste dagarnas händelseutveckling: Martin Timell förtjänar den skit han nu får, men ännu mer kritik förtjänar TV4. Det är först nu, i och med #metoo-rörelsen som TV4 fått tummen loss och kastar Timell åt vargarna. Hade det inte varit för #metoo hade de inte gjort ett dyft.

Så vem är det egentligen som är värst – mansgrisen som fick en klapp på huvudet eller företaget som lät honom fortsätta på exakt samma sätt som tidigare?

En kvinna som ska ha utsatts för tafsanden från Timell och som sedan berättade om detta för deras gemensamma chefer ska ha fått en lönehäjning som plåster för såren. Och Timell fick fortsätta.

Det är ju bara sån han är.

Det här med företagens passivitet får mig att tänka på en erfarenhet från mitt eget arbetsliv.

Ett företag som jag jobbade på för några år sedan skulle ha företagsfest och som vanligt bjöd man in kollegorna från kontoret i grannlandet. Eftersom det var några få månader in på min anställning skulle det bli första gången jag träffade dessa kollegor.

Dagen innan festen tog en av mina kollegor mig åt sidan. Hon ville nämligen att jag skulle vara förberedd på att ett par av dessa kollegor kunde bete sig olämpligt mot kvinnliga kollegor när de var berusade.

”Förra gången tvingades jag lyssna på hur de beskrev olika sexställningar och berättade om prostituerade de anlitat under utlandsresor”, berättade hon. Hennes råd var att jag skulle försöka undvika dem så mycket som möjligt så att jag slapp deras vulgära snack och tafsande.

Var det här ett par ynglingar som inte kunde hantera alkohol och som inte hade erfarenhet av att kommunicera kvinnor? Nej då, detta var ett par medelålders män med fru och barn hemma.

Hängde företagets framtid på dessa gubbars kompetens eller säljförmåga? Nej, de hade faktiskt inte presterat så bra som de borde.

”Varför behöver du varna mig? Borde inte deras chef varna dem i stället?” undrade jag. Det hade min kollega faktiskt inte tänkt på.

Chockad över att man kunde låta dessa mansgrisars överträdelser fortsätta utan några som helst konsekvenser gick jag till min närmsta chef i hopp om att han skulle ta tag i saken.

”Vi vet att de uppför sig som svin”, svarade han. ”Men det är bara så de är”.

Jag och de andra kvinnorna fick alltså fortsätta med det vi alltid gjorde på företagsfesterna: vi höll oss undan så gott det gick medan gubbarna uppförde sig precis som vanligt.

Precis som på så många andra företag och organisationer hade ledningen kunnat sätta stopp för deras beteende, men man valde att inte göra något alls. Ja, förutom att varna kvinnorna förstås. Den logiska åtgärden var naturligtvis att vi som kvinnor skulle akta oss för dessa primitiva varelser av det motsatta könet.

För det är ju bara så de är.

 

Omslagsfoto: Mihai Surdu

4

Rekommenderade inlägg