En dag förra veckan hörde jag plötsligt ett himla liv från hönshuset. Kombinerat med ett gällt skrik som inte var av den hönsliga typen. Tupparna gol för full hals och det mystiska skriket upprepades med tilltagande styrka.

Hönsen gav inte ifrån sig den typ av ljud som signalerar omedelbar livsfara, men det var uppenbart att de var väldigt upprörda.

Eftersom jag vet att rävar ger ifrån sig läten som kan låta som allt i från snälla gläfs, till gråtande barn, till demoniska skrik, var jag rädd att det var en okynnig räv som försökte ta sig in i hönshuset. Därför lät jag ingen tid gå till spillo utan rusade ut på farstubron för att se vad som pågick.

Där möttes jag av en hetsig diskussion över fågelartgränserna. De två tupparna argumenterade livligt medan en enorm spillkråka (Dryocopus martius) satt på närmaste tallstam och replikerade deras uttalanden.

Med jämna mellanrum flaxade den vidare till nästa träd och tycktes lyssna på vad tupparna hade att säga medan den hackade ett par gånger på stammen i jakt på mat. Och med jämna mellanrum utstötte den sitt gälla skrik i riktning mot hönsgården.

Till slut verkade den ha tröttnat på att bråka och flög vidare in i skogen.

Jag har ingen aning om vad det var de kivades om. Det enda jag med säkerhet uppfattade var att spillkråkan var förbannad och jag är övertygad om att han svor så det osade på sitt gnälliga hackspettsspråk.

 

3

Rekommenderade inlägg

Skriv en kommentar

Din e-mailadress kommer inte publiceras.