Jag har med åren insett att jag har ett socialt behov som är lågt (för att inte säga extremt lågt) jämfört med en genomsnittlig person. Och det är inte för att jag ogillar att umgås med folk, absolut inte!

”Men du är ju inte blyg!”

Jag skulle beskriva det som att jag har ett socialt batteri som laddas ur väldigt fort när jag befinner mig i så kallade ”sociala sammanhang”. När detta batteriet är fulladdat tar jag i tillfället i akt och snackar, minglar och umgås till 110%.

Många blir förvånade när jag berättar att jag inte alls ser mig själv som en social person. ”Men du pratar ju jättemycket och du verkar inte alls blyg!” är något jag ofta får höra.

Ett lågt socialt behov är inte likställt med att vara blyg eller att ha någon social fobi.

Långsiktig, inte ytlig vänskap

Jag trivs alldeles utmärkt med att vara ensam, och jag skulle lätt kunna vara helt själv i en eller ett par veckor utan att tycka att det var det minsta tråkigt.

Detta innebär också att jag kan tycka mig ha en nära relation med en person som jag inte träffar mer än kanske en gång i halvåret.

För vissa kan detta vara extremt svårt att förstå, och riskerar att tolkas som att jag inte vill umgås alls. Men så är det inte!

Bara för att jag tackar nej till en spontan runda på krogen betyder det inte att jag inte vill umgås med dig, jag råkar bara vara mentalt uppbokad på en hemmakväll. Så våga fråga igen!

Foto: Unsplash | Mario Purisic

Supersocial – när jag känner för det

När jag är mentalt utvilad visar jag inte en tillstymmelse till blyghet, framför allt inte när jag umgås med likasinnade. Det är då pratkvarnen Anjeli väcks till liv!

Däremot har jag väldigt svårt för att få till avslappnat småprat när jag träffar personer som liksom inte befinner sig på samma våglängd som jag själv. Att fejka känslor eller att försöka tvinga fram en konversation med sådana personer får batteriet att tömmas mycket snabbare än i något annat sammanhang.

Social overload: när det blir för mycket

När mitt sociala batteri är helt urladdade slutar jag fungera.

Efter en vecka med kontorsjobb, otaliga möten och kollektivtrafikspendling kan jag vara så socialt slutkörd att jag inte orkar ta en fika med en vän efter jobbet eller handla på ICA utan att bli gråtfärdig.

Då vill jag bokstavligt talat bara dra en filt över mig för att stänga ute alla intryck.

Laddar batteriet innan det är helt tomt

När energireserverna börjar bli låga drar jag mig tillbaka till ensamheten för att återfå energin.

Efter flera dagar i rad med påtvingat socialt umgänge och konstanta sinnesintryck (exempelvis i ett öppet kontorslandskap) måste jag normalt spendera hela den efterföljande helgen med att återhämta mig från den ”sociala bakfylla” som detta medför.

Foto: Unsplash | Cerys Lowe

Distansjobb: den perfekta lösningen

Det är denna dyrköpta självinsikt som är en av de främsta anledningarna till att jag valt att jobba hemifrån. Nu kan jag själv välja när jag vill vara social eller inte.

Jag orkar jobba, fika med en vän, åka på spontan utflykt till Göteborg, gå på kurser och tvådagarskonferenser och ändå känna att jag har gott om energi kvar innan veckan är slut.

Det är en otrolig befrielse.

Vilka är era erfarenheter, känner ni igen er i det jag kallar social bakfylla? Eller är ni raka motsatsen, att tanken på flera dagars ensamhet leder till panik? Berätta gärna!

10

Rekommenderade inlägg