Igår morse satt en dobermann och skrattade på farstubron. Ja men, ni vet så som hundar gör när de tycks tro att människan framför dem är det bästa som någonsin hänt dem. Eftersom jag aldrig tackar nej till hundgos öppnade jag dörren och fick genast dobermannpussar och kramar innan hon lufsade tillbaka hem igen.

När jag igår kväll hörde massa grusknaster och oväsen från farstubron trodde jag förstås att det var denna tik som återvänt för att få mer gos.

Döm om min förvåning när jag tittade ut genom fönstret och möttes av åsynen av en blöt, rosa mule tillhörande en kalv.

Och bakom den syntes ytterligare tre halvvuxna kalvar som sprang rundor i gruset.

De var uppenbart stressade och tog till flykten så snart de fick syn på mig.

”Patrik, kan du komma? Det är kossor här!” ropade jag mot nördrummet medan de gallopperade iväg genom trädgården och snabbt försvann utom synhåll.

När vi sedan gav oss ut för att se vart de tog vägen var de spårlöst borta. Hade det inte varit för att de lämnade en grimma efter sig hade Patrik nog undrat om jag börjat se skära elefanter också.

Patrik ringde närmsta kobonden som i sin tur ringde sina kollegor, och efter ett tag hade de lyckats identifiera vem som blivit av med sina kalvar.

Vi lyckades spåra den lilla flocken en bra bit in i skogen, men när mörkret började sänka sig och vi fortfarande inte hittat rymlingarna fick vi ge upp och gå hem för natten.

Lyckligtvis fick kobonden tag på dem till slut, så idag är de åter i säkerhet.

Ja, så kan det gå till en alldeles vanlig kväll här på landet.

Just nu undrar jag vilken överraskning som väntar mig nästa gång jag tittar ut på farstubron.

Omslagsfoto: Unsplash | Amanda Kerr

7

Skriv en kommentar

Din e-mailadress kommer inte publiceras.